Fornslingan

1. Runsten
Runskriften på denna sten från 1000-talets senare hälft lyder: "Vibjörn och Huskarl lät resa stenen efter Sibbe sin fader".

Runstenar är minnesstenar och inte gravstenar. En del runstenar har rests till minne av någon som dött, hemma eller under något vikingatåg. Andra kan ha rests som "rättsdokument" och visar vem som ägde en gård eller ett markområde. Under den kristna tiden berättar runstenarna ofta om byggandet av broar och vägar. Att förbättra vägen till kyrkan var ett sätt att försäkra sig om sin själs salighet. I Uppland finns drygt 1 200 av landets ca 3 500 kända runristningar. I Upplands Väsby finns beskrivningar av 76 olika ristningar varav några idag är försvunna.

2. Runsten
Texten på det jordfasta stenblocket lyder: "Vibjörn lät hugga stenen efter Gunnes dotter, sin hustru" Detta är troligtvis samma Vibjörn som omnämns på den andra stenen här i hagen, vid stopp nr 1. Man kan fundera på varför Vibjörn inte nämner sin hustrus namn, utan endast sin svärfars. Det är denna Gunne som gett namn åt den rekonstruerade vikingagården Gunnes gård.

Runristningar är våra äldsta skriftliga källor. De runristningar vi i dag känner till utfördes under en kort period 975-1050 e Kr. Runornas uppkomst är fortfarande oklar, men likheterna med antikens skriftspråk gör att man allmänt anser att dessa fått stått som förebild. De äldsta runinskrifterna är från 200-talet e Kr och består oftast av bara ett namn eller några enstaka ord. Tecknen är utformade för att ristas i trä, men eftersom trä är ett förgängligt material är vi mest vana att se runor huggna i sten. Konsten att läsa och skriva runor tros ha varit allmän kunskap under vikingatiden och har även använts långt in på 1800-talet på de så kallade runstavarna, en slags bondealmanackor.

4. Stensträng
Ungefär två meter ovanför markeringen löper en stenrad tvärs över stigen, en så kallad stensträng. Denna typ av fornlämning finns på många platser i Upplands Väsby, ofta i skogsmark. Stensträngarna markerade ägogränser eller fungerade som gärdsgårdar för boskapen som betade i skogen runt gården, den så kallade utmarken. På inägorna fick djuren inte beta, där låg den odlade marken och ängarna där man samlade in djurens vinterfoder. Observera även stensträngen högst upp på berget till vänster om stigen.

5. Källa
Här fanns även i sen tid en ho för de betande djuren att dricka ur.

6. Grav
Det är en röseliknande stensättning cirka 9 m i diameter och nästan 0,5 m hög.Rösen och röseliknande stensättningar är typiska för bronsålder och äldre järnålder. Ofta ligger dessa gravar ensamma på en höjd eller udde. För 3000 år sedan, då vattnet stod cirka 15 m högre än i dag, låg den här graven alldeles intill strandkanten. Gravar från bronsåldern är de äldsta spåren av Upplands Väsbys in- vånare. Tidigare, under stenåldern, låg stora delar av landskapet under vatten, och vi känner inte till några bosättningar från denna tid. Enstaka fynd av stenyxor kan visa att stenåldersjägare varit här. Helt säker kan man inte vara eftersom denna typ av yxor även använts senare.

9. Runsten
Inskriptionen lyder: "Forkun och Tore låta resa dessa stenar efter sin fader Kättil" Stenen är ristad av runmästaren Visäte som var verksam under mitten av 1000-talet e Kr. Lägg märke till den vackert formade runslingan med drakhuvudet och det kristna korset. Ursprungligen har runstenarna varit bemålade. På runstenar runt om i Sverige har man hittat spår av rött, svart, blått, brunt och vitt.

10. Runsten
Stenen hittades 1971, när man byggde bostadsområdet, och ställdes upp på fyndplatsen. Inskriptionen lyder: "Gudlög reste till minne av sin man" Även denna runsten är ristad av runmästare Visäte (se nr 9).

11. Runsten
Inskriptionen lyder: "Gudlög lät rista stenen efter Forkun sin make, och Vettilälv (lät också hugga)" Spännande är att se att de tre runstenarna nummer 9, 10 samt 11 är resta av samma familj. Den första stenen nr 9 restes av Forkun och Tore. Forkun gifte sig med Gudlög. När Forkun dör så reste Gudlög själv en sten, nr 10, över sin make. Sten nr 11 reste Gudlög tillsammans med sin son Kättilälv. Tänker man efter så bör rimligtvis Forkunns och Tores far vara Kättilälvs farfar. Farfadern Kättil har gett namn åt sonsonen Kättilälv. Dessa tre stenar har troligtvis stått invid den gamla vägen mellan Smedby och Vilunda.

12. Hålväg
Här ser ni ytterligare en bit av vägen mellan Smedby och Vilunda. Hålvägar kallas de vägar som genom långvarigt slitage av djur och människor i dag finns kvar som dikesliknande nedslitningar i marken.Dessa vägar användes av de som tog sig fram till fots och på häst- ryggen. För långa och tunga transporter användes vattenvägarna.

13. Gravfält
Här i hagen finns ett gravfält från yngre järnålder med cirka 15 gravar. Två av dessa grävdes ut under ett par sommarveckor 1996. Arkeologerna antog att de flacka gravarna i kanten var kvinnogravar och ville bl a pröva sin tes genom denna undersökning. Ungefär 40 cm under markytan fann man, i båda gravarna, en kist- formad stenpackning. I dessa låg skeletten. Det ena var en kvinna som dött vid 30-40 års ålder. Med sig i graven hade hon fått en kniv av järn med träskaft. I den andra graven låg ett barn, cirka 8 år gammalt. Enligt osteologen som undersökte skeletten kan barnet ha dött av benröta. Sjukdomen syntes som angrepp på underbenens skelett. I denna grav fann man inga gravgåvor.

Vikingagården Gunnes gård
Denna gård är en rekonstruktion av en vikingatida gård. Den arkeologiska förlagan har grävts ut i Pollista som ligger längs E18:s nya sträckning i Håbo kommun. Gården i Pollista fanns på 1000-talet, flera av dess hus är uppbyggda här.