Fornslingan

Längs Fornslingan vid Gunnes gård följer du de båda gårdarna Smedby och Vilunda genom historien. Gårdarna har anor från yngre järnåldern.

Karta över fornslingan

Karta över Fornslingan.

Fornslingan startar i den nedre djurhagen nedanför Gunnes gård. Följ de vita färgmarkeringarna för att hitta rätt runt slingan.

Slingan följer skogsstigar och är inte anpassad för rullstol, barnvagn eller cykel.

För att komma nära runstenarna vid första stoppet behöver du klättra över en stätta. Vill du istället titta från utsidan följer du staketets sträckning och fortsätter sedan på stigen efter djurhagens slut.

Fornlämningarna längs Fornslingan

Här kan du läsa mer om de olika fornlämningar och sevärdheter som finns längs Fornslingan.

Den första runstenen är från 1000-talets senare hälft. Runskriften lyder: "Vibjörn och Huskarl lät resa stenen efter Sibbe sin fader".

Om runstenar

Runstenar är minnesstenar och inte gravstenar. En del runstenar har rests till minne av någon som dött – hemma eller under något vikingatåg. Andra runstenar kan ha rests som "rättsdokument" för att visa vem som ägde en gård eller ett markområde.

Under den kristna tiden berättade runstenarna ofta om byggandet av broar och vägar. Att förbättra vägen till kyrkan var ett sätt att försäkra sig om "sin själs salighet".

I Uppland finns drygt 1 200 av landets ca 3 500 kända runristningar. I Upplands Väsby finns beskrivningar av 76 olika ristningar. Några av dem är försvunna idag.

Gravfält

I backen ovanför runstenen finns ett gravfält från yngre järnåldern (cirka 500–1050 e Kr). Här finns minst 35 gravar av olika slag, bland annat runda och rektangulära stensättningar och högar.

Flera av de stora högarna är skadade. På senare tid grävde man in jordkällare i dem.

Många av de flacka stensättningarna kan vara svåra att se för ett otränat öga.

Teckning av en gravhög

Här hittar du nästa runsten. Texten på det jordfasta stenblocket lyder: "Vibjörn lät hugga stenen efter Gunnes dotter, sin hustru".

Detta är troligen samma Vibjörn som omnämns på den första stenen här i hagen, vid stopp 1. Man kan fundera på varför Vibjörn inte nämner sin hustrus namn, bara sin svärfars?

Det är denna "Gunne" som har fått ge namn åt Vikingagården Gunnes gård.

Om runristningar

Runristningar är våra äldsta skriftliga källor. De runristningar vi i dag känner till utfördes under en kort period 975–1050 e Kr.

Runornas uppkomst är fortfarande oklar, men likheterna med antikens skriftspråk gör att man allmänt anser att dessa fått stått som förebild för runorna.

De äldsta runinskrifterna är från 200-talet e Kr och består oftast av bara ett namn eller några enstaka ord. Tecknen är utformade för att ristas i trä, men eftersom trä är ett förgängligt material är vi mest vana att se runor huggna i sten.

Konsten att läsa och skriva runor tros ha varit allmän kunskap under vikingatiden. Runor användes långt in på 1800-talet på de så kallade runstavarna, som var en slags bondealmanackor.

Yngre Futharken, Wikimedia Commons

Nu står du på en mycket gammal väg. Observera stenraden som löper längs med stigens nedre kant. Den har fungerat som förstärkning. Många vägar som används i dag har mycket gamla anor. Typiskt för dessa är att det utmed sträckningen ofta finns ett gravfält och runstenar.

Ungefär två meter ovanför markeringen löper en stenrad tvärs över stigen, en så kallad stensträng. Denna typ av fornlämning finns på många platser i Upplands Väsby, ofta i skogsmark.

Stensträngarna markerade ägogränser eller fungerade som gärdsgårdar för boskapen som betade i skogen runt gården, den så kallade utmarken. På inägorna fick djuren inte beta, där fanns den odlade marken och ängarna där man samlade in djurens vinterfoder.

Observera även stensträngen högst upp på berget till vänster om stigen.

Vid den här källan fanns även i sen tid en ho. Där kunde de betande djuren dricka.

Här ser du en röseliknande stensättning. Den är cirka nio meter i diameter och nästan en halv meter hög.

Om rösen

Rösen och röseliknande stensättningar är typiska för bronsålder och äldre järnålder. Ofta ligger dessa gravar ensamma på en höjd eller udde. För 3000 år sedan stod vattnet cirka 15 meter högre än i dag. Då låg den här graven alldeles intill strandkanten.

Gravar från bronsåldern är de äldsta spåren av Upplands Väsbys invånare. Tidigare, under stenåldern, låg stora delar av landskapet under vatten, och vi känner inte till några bosättningar från denna tid. Enstaka fynd av stenyxor kan visa att stenåldersjägare varit här. Men helt säker kan man inte vara – den typen av yxor även använts under senare tidsåldrar.

Teckning av  ett röse och  en röseliknande stensättning

Välkommen till Vilunda ättehage – ett gravfält från yngre järnåldern. Fältet är 160 meter långt och 20–60 meter brett och innehåller cirka 63 olika fornlämningar.

Här finns högar och runda stensättningar och en rest sten. Gå gärna runt och titta på gravarna. Några har en tydlig stenrad runt kanten, en så kallad kantkedja. Andra har mittblock – en markerad sten mitt på graven.

När Mälarvägen byggdes 1963 grävdes ett tjugotal gravar ut och en mängd fynd gjordes. Bland fynden fanns olika smycken, till exempel en oval spännbuckla av brons, fingerringar, bronshängen och ett stort antal glaspärlor. Dessutom hittades kamfragment av ben, knivar av järn, krukskärvor, nitar, spikar, synålar och förkolnade sädeskorn.

Teckning av grav med kantkedja respektive stensättning med mittblock

I gravfältets yttersta del, mot Mälarvägen, står en rest sten. Det är en så kallad Bautasten, utan inskription. Till skillnad mot runstenar så markerar en rest sten en gravplats.

Här finns en runsten med inskriptionen: "Forkun och Tore låta resa dessa stenar efter sin fader Kättil".

Stenen är ristad av runmästaren Visäte som var verksam under mitten av 1000-talet e Kr. Lägg märke till den vackert formade runslingan med drakhuvudet och det kristna korset.

Ursprungligen var runstenarna målade. På runstenar runt om i Sverige har man hittat spår av flera olika färger: rött, svart, blått, brunt och vitt.

Den här runstenen hittades när man byggde bostadsområdet 1971. Den ställdes upp på fyndplatsen.

Inskriptionen lyder: "Gudlög reste till minne av sin man".

Även denna runsten är ristad av runmästaren Visäte (se stopp 9).

Här finns en sten med inskriptionen: "Gudlög lät rista stenen efter Forkun sin make, och Vettilälv (lät också hugga)".

Det är spännande är att se att de tre runstenarna vid stoppen 9, 10 och 11 är resta av samma familj.

Den första stenen (9) restes av Forkun och Tore. Forkun gifte sig med Gudlög. När Forkun dog så reste Gudlög själv en sten (10) över sin make. Den här stenen (11) reste Gudlög tillsammans med sin son Kättilälv.

Om man tänker efter så bör Forkunns och Tores far rimligtvis vara Kättilälvs farfar. Farfadern Kättil har gett namn åt sonsonen Kättilälv.

De tre stenarna har troligtvis stått intill den gamla vägen mellan gårdarna Smedby och Vilunda.

Här kan du se ytterligare en bit av vägen mellan Smedby och Vilunda.

Hålvägar kallas de vägar som genom långvarigt slitage av djur och människor i dag finns kvar som dikesliknande nedslitningar i marken.

De här vägarna användes av de som tog sig fram till fots och på hästryggen. För långa och tunga transporter användes vattenvägarna.

Här i hagen finns ett gravfält från yngre järnålder med cirka femtio gravar. Två av gravarna grävdes ut under ett par sommarveckor 1996.

Arkeologerna antog att de flacka gravarna i kanten var kvinnogravar och ville pröva sin tes genom denna utgrävning.

I båda gravarna, ungefär 40 centimeter under markytan, fann man kistformade stenpackningar. Där i låg skeletten. Det ena var en kvinna som dött vid 30–40 års ålder. Med sig i graven hade hon en kniv av järn med träskaft.

I den andra graven låg ett barn, cirka 8 år gammalt.

Enligt osteologen som undersökte skeletten kan barnet ha dött av benröta. Sjukdomen syntes som angrepp på underbenens skelett.

I denna grav fann man inga gravgåvor.

Senast uppdaterad: 14 maj 2018