Första graven

Här finns en fördjupning i fynd och tolkning av den först öppnade graven.

Utgrävning i Smedby

Utgrävning i Smedby

 Den första grav vi gav oss på var en svag gräsbevuxen förhöjning som arkeologer kallar stensättning. Alla gravarna på gravfältet var numrerade och denna kallades A16. Vi började med att fotografera och beskriva graven. Därefter spände vi ett snöre tvärs över den som delade den i två halvor. Ett sådant snöre kallas profilsnöre och fungerar som ett slags orienteringslinje. Alla mått både i plan och i höjdled kunde vi ta utifrån profilsnöret med tumstockar och måttband. Vill man veta hur en tårta är uppbyggd kan man skära den mitt itu och på samma sätt är det med en grav, med den skillnaden att vi gräver ner försiktigt lager för lager. Medan vi tog bort grästorven hittade vi gott om sentida glas, krukskärvor, ja till och med plast. Det illustrerar fint en arkeologisk tumregel, nämligen att det som är yngst ligger överst och det som är äldre ligger längre ner. Att det sedan finns undantag från regeln beror bland annat på att människor har varit framme och rört om. Under grästorven visade det sig att gravens översta del var sandtäckt och under sanden hittade vi ett stenlager. Även om stenlagret var lite oregelbundet framstod det som övre delarna på en typisk brandgrav. Gissningsvis fanns det ett litet brandlager direkt under stenarna, med kol, sot, brända ben och kanske någon kruka. Men när vi hade ritat av alla stenarna och plockat bort dem försiktigt en och en fann vi bara ren sand!

Ibland är gravar helt fyndtomma och man har gissat att det skulle röra sig om minnesmonument över sådana som har dött långt hemifrå och där man inte har kunnat ta till vara kroppen. Sådana gravar är rätt sällsynta. En annan möjlighet var att vi hade att göra med en skelettgrav. Det kristna inflytandet gjorde nämligen att begravning av obrända kroppar började bli vanligt mot slutet av vikingatiden. Med eller utan kista grävdes de döda ner i marken och det hela täcktes sen av stenpackning och jord som på vanliga gravar. Ofta var stenpackningen rektangulär, dvs avlångt fyrkantig. Faktum var att med lite god vilja kunde åtminstone ena sidan av stenpackningen på vår grav uppfattas som ganska rak, men i övrigt var den mycket oregelbunden.

När vi rensade fram sanden under stenpackningen såg vi inte tillstymmelsen till spår av någon kistgrop. Hade en sådan grävts och sedan fyllts igen borde det ha följt med tillräckligt mycket mörkare jord i sanden för att gropen skulle avteckna sig som en mörk fläck mot den omgivande sanden. Men sandytan var ren, ljus och obruten. Inte nog med det, vi grävde oss ner flera decimeter utan att hitta annat än ren sand, och var nära att ge upp. Först en knapp halvmeter ner stötte vi på en delvis ojämn stenpackning, som hade en långsmal fyrkantig form, 1,6 x 0,5 meter stor, lagom för att täcka en liten människa.

Mycket riktigt, under stenarna låg ett barnskelett på rygg med huvudet mot väster och den välbevarade skallen vände ansiktet mot norr. I övrigt var skelettet delvis dåligt bevarat; exempelvis saknades vänsterarmen, vänstra delen av bröstkorgen och bröstbenet. Mälardalens jordar är så pass sura i jämförelse med exempelvis Gotlands kalkrika jord, att ben lätt löses upp och försvinner. Enstaka stenar kan ha lagts kring kroppen som ett slags kistväggar, men vi hittade inga spikar efter en träkista och inte heller några gravgåvor.

Senast uppdaterad: 22 april 2019